Så var det då dags att berätta här om något som tynger ner mig och min familj, och många med oss, den senaste tiden och ett bra tag framöver.. En händelse som kommer ta evigheter att acceptera.. 

Den 30:e januari, tog en väldigt fin människa sitt sista andetag.. :( Min moster som hade cancer, somnade in efter en månads vistelse på sjukhus, endast 42 år gammal. Hon orkade inte längre.. Hon opererade bort en njure i somras, då den var en enda stor cancertumör. Jag fanns vid hennes och Fredrics (hennes partners) sida under den jobbiga perioden, och en tid efter operationen så mådde hon relativt bra igen. Hennes cancer hade spridit sig till lungorna från njuren, när läkarna upptäckte att hon hade cancer. Hon fick påbörja en cellgiftskur därefter som hon inte tålde. Hon var sjuk och orkeslös. Men fick senare testa en annan kur som hon mådde hyfsat bra av. Visst hade hon både bra och dåliga dagar, men hon var igång och jobbade igen och var hyfsat tillfreds med livet och sin tillvaro i det tillstånd hon var i. 

Men runt nyår så blev hon dålig igen. Hon hostade och hade problem med andningen. Läkarna konstaterade att hon hade dubbelsidig lunginflammation och 2,6 liter vatten i lungorna. + att hennes blodvärden var nedsatta också. Hon blev kvar på sjukhuset så att dem kunde tömma ur vätskan, och ge henne syrgas för att hjälpa till med andningen. Hon blev tillslut beroende av syrgasen pga att hennes lungor  var väldigt nedsatta. Och hon fick påsar med nytt blod mellan varven. Sista helgen i januari så blev hon sämre. Dem fick öka upp syrgasen och om man pratade med henne så tog hon nästan ett andetag mellan varje ord.. Det sista jag hörde av henne var ett kämpigt samtal på kvällen den 28:e.. Det var tungt att höra hur dåligt hon mådde då.. 

På måndags förmiddagen den 30:e januari så tog hennes lidande slut.... :'( Hon somnade in med Fredric vid sin sida.

På sätt och vis så är det skönt, att man vet vetskapen av att hon har det bättre nu. Hon slipper att lida mera, vilket hon har gjort tillräckligt länge..

Men saknaden av henne är obeskrivlig.. Jag vill så gärna höra hennes röst en sista gång och säga att jag älskar henne. Vill krama henne igen men det går inte, hur mycket jag än vill... :'( 

Detta är det absolut värsta som jag har varit med om i mitt snart 25-åriga liv. Dessa känslor och det lidande som jag och många med mig går igenom, dem går inte att beskriva.. Man gråter, man saknar, man pratar om henne och minns henne.. Vad jag än gör så kommer jag aldrig mera att få henne tillbaka.. Och det gör så otroligt ont.. :'( 

   Himlen har emottagit den vackraste tjejen <3 Min skyddsängel <3 Min trygghet <3 MIN Linnéa <3   

Det är med massor av värme i hjärtat mitt, som jag tänker tillbaka på dem åren som vi fick tillsammans. Alla saker vi gjort, busat, skrattat, rest, pratat allvar om såååå mycket (killar, problem och livet i allmänhet) och all omtanke som funnits med oss. Hon har varit den i mitt liv som jag kunnat dela allt med. Hon har vetat allt om mig, och jag allt om henne, nästan allt iaf. Den tryggheten är nu borta.. Men minnena gör mig varm och tryggheten lever kvar i att hon finns i mitt hjärta och själ, och att hon vakar över mig och mina nära o kära.

Nu när man smält händelsen och man tar tag i allt som skall göras med planering av begravning och allt runt omkring så inser man hur kort livet är. Hur många av oss tar inte vara på det liv vi lever? Vi har fått det till låns och det skall inte kastas bort. Vi skall ta vara på det och leva varje dag som om den varje den sista. Orden, Jag älskar dig, kan aldrig sägas för ofta. Vare sig det är till sin partner, sin familj eller sina vänner. Säg dem hellre en gång extra än att inte säga dem alls, eller att aldrig mera få chansen att säga eller berätta något man länge velat säga. Säg ditt hjärtas mening, det vinner man på. Och att få ge eller få lite extra kärlek och omtanke är väl aldrig fel? Ta vara på varandra! Och spread some love!

Jag kan inte med nog kärlek i hjärtat, och tårar i ögonen,säga hur underbart glad jag är över att ha dem finaste vänner man kan ha, i mitt liv. Alla mina som står mig nära tar väl hand om mig, och dem bryr sig verkligen. Jag har många axlar att gråta ut emot och många famnar av kramar att känna mig trygg i. Ni är alla så fina och jag kan inte säga det för många gånger:

Har även väldigt många fina kollegor, som bryr sig med omtanke. Tack till er med, ni är så fina och jag trivs så bra med er! :)

Familjen och jag har det väldigt tufft och vi uppskattar väldigt mycket, alla fina tankar och hälsningar, blomsterbud och alla som på något sätt vill hjälpa till. Det värderas mycket skall ni veta!

Med detta inlägg så vill jag förmedla en massa kärlek. Ta vara på livet och på varandra. Vi vet inte hur länge någon av oss trampar på denna jord. Så var tacksamma över det liv ni har. och om det kanske inte är världens bästa liv så försök att göra det och leva det så bra ni bara kan. Och tänk även på en sak. Hur dåligt man själv mår, så finns det dem som har det ännu värre. 

  Vila i frid Linnéa <3 15/4-1969 - 30/1 - 2012 <3 Förevigt Älskad och Saknad <3    

Jag vill tillägna en låt till min vackraste ängel: